Av Pella Thiel

En av omställningsrörelsens principer handlar om Positiva visioner. Om man söker stor förändring behöver man ha en riktning. Hur ser framtiden ut – och hur vill vi att den ska se ut? Det är också ambitionen bakom forskningsprojektet Bortom BNP-tillväxt, som under de senaste fem åren undersökt frågan: Hur skulle ett framtida hållbart samhälle som inte bygger på ekonomisk tillväxt kunna se ut?

Jag och Maxim Vlasov deltog på den fullsatta slutkonferensen som hölls på KTH den 29 november, och det är verkligen uppfriskande att höra forskare på en teknisk högskola oförblommerat säga att vi inte längre kan basera samhället på tillväxt som mål; tillväxt är inte heller korrelerad med välfärd. Jag presenterar projektet först och gör en liten analys ur omställningsperspektiv sist.

Projektet har tagit fram fyra olika scenarier. Dessa är i korthet:

Kollaborativ ekonomi
Ägandet har förflyttats från privat eller offentlig form till att människor äger gemensamt och delar på saker och produktionsmedel. Produktionen av varor och tjänster sker främst i kooperativ och andra sammanslutningar. Många är prosumenter, d.v.s. både producenter och konsumenter. Digitaliseringen har gjort det möjligt att sysselsätta sig och samarbeta med andra var än man bor i landet. Människor bor i kluster i mindre tätorter eller städer, förbundna med kollektivtrafik. Planering och beslutsfattande präglas av normer om ömsesidighet, där civilsamhället har en framträdande roll. Medborgarna är i hög grad delaktiga i beslut som rör organiseringen av samhället.

Lokal självförsörjning
Sverige är bra på att ta tillvara lokala resurser och potentialer och har en hög grad av självförsörjning. Människor anpassar sin konsumtion efter de lokala ekosystemens kapacitet, vilket innebär en nedskalning och minskad import. Kommunerna har ett stort inflytande över sin egen utveckling, med hög lokal delaktighet. Det är allt viktigare att bo nära försörjningssystemen, så många bor på landsbygden eller i mindre tätorter och städer. Ekonomiska aktiviteter är anpassade till de lokala förutsättningarna, med stora regionala variationer. Civilsamhällets aktörer har en viktig roll och människor samarbetar i lokala sammanslutningar för att produktionen ska fungera resurseffektivt.

Cirkulär ekonomi i välfärdsstaten
Avfall existerar inte längre som begrepp. Produkter är utformade för att enkelt demonteras, repareras och återanvändas. Ekonomin baseras i stor utsträckning på konsumtion av tjänster som inte är så resursintensiva. Konsumtion av välfärdstjänster, kultur och naturupplevelser prioriteras högt, då materiell konsumtion är begränsad. Samhällets välfärd är i hög grad beroende av en välfungerande industripolitik. Staten har en stark roll för att skapa förutsättningar och incitament för effektiv resursanvändning och utvecklingsmöjligheter. Vissa uppgifter organiseras av det offentliga, medan andra har privata, kooperativa eller sociala företag som utförare.

Automatisering för livskvalitet
Teknikutvecklingen har lett till att produktionen har automatiserats och robotiserats.   Samtidigt har resurseffektiviteten ökat. Människor har kunnat växla in dessa produktivitetsvinster i minskad arbetstid, med 10 timmars arbetsvecka som den nya normen. Arbetet i hemmet är också automatiserat, vilket lett till att människor har mer tid att ägna åt fritidsaktiviteter, socialt umgänge och samhällsengagemang. Trots relativt låga genomsnittliga inkomster från lönearbete finns en garanterad grundtrygghet för alla. Befolkningen är koncentrerad till både mellanstora och stora städer. Då människor tillbringar mycket tid i lokalsamhället, är samlingsplatser såsom torg centrala.

Åsa Nyblom presenterade samband mellan kris och förändring av ekonomin i fallen Island och Lettland post-2008.
Välbesökt slutkonferens. Åsa Svenfeldt (hur många Åsa är de egentligen?) med ett scenario.

De hållbarhetsmål som valts i projektet är två miljömål relaterade till klimat och markanvändning och två sociala mål kring makt, inflytande och delaktighet samt tillgång till resurser och välfärd. Detta är viktigt att komma ihåg; scenarierna tar inte hänsyn till all miljöpåverkan. Giftspridning och biologisk mångfald är exempelvis inte del av modellen.

Alla scenarierna innebär mycket stora förändringar jämför med dagens samhälle. Energianvändningen är helt utan fossila bränslen, inga internationella flygresor är inkluderade och privatbilismen minskar kraftigt. I alla scenarier utom Lokal självförsörjning är kosten vegansk.

”Scenarierna innebär alla en stor förändring … Samtliga pekar exempelvis på behovet av omfördelning av resurser. Det kan handla om ekonomiska resurser men det kan också vara makt och inflytande över produktion, eller möjligheten att använda mark för produktion av mat, material och energibärare. Denna omfördelning kan tänkas ske på olika sätt i scenarierna. Gemensamt för alla scenarier är att varukonsumtionen såväl som konsumtionen av kött minskar. Likaså behöver flygresandet minska drastiskt för att nå klimatmålet. I samtliga scenarier minskar också byggandet av både bostäder och väginfrastruktur om än i olika utsträckning. Andra aspekter såsom exempelvis arbetstider, hur välfärdssystem organiseras, hur bebyggelsen ser ut och hur mycket infrastruktur som behövs är däremot olika i de olika scenarierna.”

En svårighet är de inlåsningseffekter som finns i redan gjorda investeringar i infrastruktur, bostäder etc som bygger på förväntningar om fortsatt tillväxt. ”På så vis är en stor del av befolkningen invävda och beroende av en fortsatt ekonomisk tillväxt med inflation och låga räntor.” Samtidigt finns ”en omfattande förståelse för behovet av en genomgripande omställning av samhället. Många av de intervjuade (i en delstudie) uttrycker en misstro mot att fortsatt och evig tillväxt skulle vara en framkomlig väg mot ett hållbart samhälle. Samtidigt uttrycker flera att de har svårt att se hur något skulle kunna ändra den rådande ordningen. Exempelvis hänvisas ofta till att pensionssystemet är beroende av tillväxt, eller till den egna organisationens krav på ökad avkastning för aktieägare. Även kommunala bostadsföretag har ekonomiska vinstkrav att förhålla sig till i arbetet med hållbarhetsfrågor. I flera intervjuer framträder en tydlig spänning mellan den personliga övertygelsen om vilken förändring som behövs, och den förändring dessa aktörer känner att de har mandat och möjlighet att verka för i sina professionella roller.”

Just den här spänningen är väldigt intressant. För hur ska denna stora omställning – till något av scenarierna – gå till? Det kräver att människor agerar, istället för att reagera. Och denna aktion kommer ifrån personlig övertygelse – samhället vi verkar i ger oss inte mandat och möjlighet att ställa om. Det är där omställningsrörelsen (som man skulle kunna se som en post growth-rörelse) blir en viktig aktör.

I fredags var det dags för mig att djupdyka i vilka styrmedel som kan hjälpa till att nå de fyra scenarierna vid köksbordet hos Kristian Skånberg, en av forskarna bakom studien. Det var en väldigt spännande övning, och vi fortsatte att komma på nya styrmedel (kanske de viktigaste?) i bastun efteråt. En sak blev mycket tydlig. Det är lätt att se att två av scenarierna – Kollaborativ ekonomi och Lokal självförsörjning – ligger närmast omställningsrörelsen. Båda bygger i hög grad på människors samarbete och delaktighet i samhället och produktionen.

Det var påfallande svårt att applicera de – företrädesvis ekonomiska – styrmedel som Kristian föreslog för att åstadkomma dessa scenarier. Dessa styrmedel var betydligt närmare scenarierna Automatisering resp Cirkulär ekonomi. I de scenarierna bygger samhället i långt mindre grad på människors egen förmåga att själva skapa sina förutsättningar och tillfredsställa sina behov – de sammanhang som ger det vi behöver är långt borta; geografiskt, erfarenhetsmässigt och invävt i komplex teknologi som endast ett fåtal kan bemästra. Denna separation innebär att det är svårt att förstå och ta ansvar för samhällsutvecklingen. Om människor inte får en chans att göra det – hur ska vi då på demokratisk väg kunna ställa om? Det förstår inte jag, och jag får inga svar av rapporten.

Lina Isacs (doktorand på KTH) och Per Lesse grunnar på styrmedel för en välfärdsstat med cirkulär ekonomi.
Våra förslag på styrmedel för scenariot Automatisering.

Sofia Arkelsten, moderat riksdagsledamot, satt i en panel på slutkonferensen. Enligt henne var Cirkulär ekonomi i välfärdsstaten ”mest realistisk och enklast att få konsensus kring”. Det höll Kristian med om, och menade att det scenariot nog är det mest smakliga för de flesta. Men ur omställningsperspektiv är detta scenario problematiskt eftersom det har så låg resiliens: ”Samhällets välfärd är i hög grad beroende av en välfungerande industripolitik. Staten har en stark roll för att skapa förutsättningar och incitament för effektiv resursanvändning och utvecklingsmöjligheter.” Vad är en ”välfungerande industripolitik”? Är den önskvärd? Hur upprätthålls en välfungerande industripolitik under noll-tillväxt eller nedväxt? Årets spannmålskörd är närapå halverad. Vilka möjligheter har staten att styra utvecklingen överhuvudtaget, under betydligt svårare förutsättningar än idag? Det kanske hade gått att styra mot detta scenario om vi hade börjat efter Limits to Growth, 1972. Men nu?

Mattias Svensson, min extremliberale sparringpartner, skrev i en ledare i DN häromdagen: ”Rapportens fyra scenarier har det gemensamt att den personliga friheten är starkt beskuren… Alla dessa scenarier läger en enorm makt över våra liv och dess viktiga val hos någon beslutsfattare.” Även om vi av hållbarhetsskäl tyckte att det var en rimlig väg att gå – hur ska det i praktiken genomföras? Hur ska vi på demokratisk väg ta oss till ett samhälle där alla frivilligt äter endast veganmat och avstår utrikesflyg, när det inte ens verkar gå att behålla en minimal skatt på flygresor?

Omställningsidén handlar om att människor deltar i samhällsutvecklingen, att ge oss själva kraften och mandatet att förändra. De styrmedel vi landade i för scenarierna Lokal försörjning och Kollaborativ ekonomi fokuserade (förutom att hejda förstörelsen av våra livsförutsättningar genom t ex ekocidlagstiftning, full reserve banking och skatter på energi och resurser) på att bygga upp alternativa metoder för att göra saker genom folkbildning, skolträdgårdar, mötesplatser för samskapande, facilitatorer för demokratiutveckling, anpassad offentlig upphandling, skattelättnader för utflyttning på landsbygden med mera. Åtgärder som syftar till att involvera människor i sina platser och sina sammanhang. Utan att göra det är det svårt att se hur det är möjligt att åstadkomma de stora förändringar som krävs för att hålla sig inom planetens gränser. Häri finns resiliensen; styrmedel för Lokal självförsörjning och Kollaborativ ekonomi krävs för att ta sig mot något av scenarierna. (Intressant nog kan ju detta även rymmas utmärkt inom en borgerlig agenda? Exempelvis har Alliansen i Alingsås  Framtidsveckan som en politisk prioritering.)

Man skulle kunna se ambitionerna i Bortom BNP-projektet som ett led i denna process; syftet är att scenarierna ska fungera ”som ett verktyg för diskussion och analys för att planera för hållbar samhällsbyggnad bortom BNP-tillväxt. De utmanar tankar om vad som är möjligt, vilka förändringar som kan och bör genomföras, vilka beslut som behöver tas och vad som ska prioriteras.” De bjuder in till en diskussion som verkligen är av nöden. Vi fortsätter den under  omställningskonferensen i Umeå i höst (med tema post-growth). Vi tror att Bortom BNP-projektet finns på plats också.

Förutom omställningsrörelsen (inkl t ex permakulturrörelsen och ekobyrörelsen)  ser inte jag så många aktörer verka konstruktivt för ett post-tillväxtsamhälle. Tänk om vi kunde få aldrig så lite resurser (a k a styrmedel) till att utveckla detta arbete, det skulle betyda så mycket!

 

Debattartikel av forskarna i SvD: Riskabelt att tro att tillväxt ska lösa våra problem

Debattartikel av Pella Thiel i SvD: Ska vi offra klimatet på tillväxtens altare